Hej på er! Du som följer min blogg har säkert märkt att uppdateringarna varit dåliga de senaste sex åren. Jag har varit extremt kass på att svara på mejl och liknande. Och nu verkar det ha fått sitt svar, men jag är osäker på om jag vill gå ut offentligt med det. När jag skriver det här har jag inte bestämt mig.
Jag har tidigare berättat om att jag dragits med svår ångest och depressioner, vilket jag har fått mediciner för och som inte har hjälpt. De senaste 1,5 åren har varit rent katastrofala för mig. Men nu till slut har jag fått en bra kontakt med vården.
Att skriva om att jag har Crohns sjukdom har aldrig varit några problem, eftersom det är en somatisk sjukdom. Trasigt immunförsvar och dåliga tarmar och ett liv på toaletten. Det är lättare och mer allmänt accepterat.
Men när det gäller psykiska sjukdomar är det fortfarande en smula tabu. Idag börjar det bli lättare och folk är mer öppna med den här typen av sjukdomar, fast vi – samhället – har fortfarande långt att gå.
Jag som kommer från en lååång generation av smålänningar, och är därmed jättesvensk (genetiskt, inte politiskt!), och har det i blodet att man inte diskuterar känslor hur som helst. Gnälla över ryggbesvär är en sak, men ångest något helt annat. Det ska man hålla käft om.
Därför är jag så osäker på huruvida jag ska berätta om det här. Varenda genetiskt nedärvd cell i kroppen skriker nej, men samtidigt tycker jag det är viktigt att prata om det.
[…]
Okej… Nu har jag pausat för att kolla lite videoklipp, och jag hittade ett med Filip Hammar. Och kan han prata om det så kan jag väl också säga det.
Jag har fått träffa specialistläkare och de har givit mig diagnosen ”med största sannolikhet bipolär”. Jag behöver fler utredningar innan de spikar det, men de var ändå så pass övertygade att jag fick börja med en ny medicinering.
Det här är ju inte så roligt. Mycket av sådant som hänt i mitt liv sedan 20-årsåldern blir dock väldigt förklarliga när jag får höra vad det innebär.
Så i måndags gick jag hem med en burk tabletter, en remiss och ett sjukintyg.
Det här inlägget var rätt svårt att till slut väga publicera…
Just nu kommer det här påverka bloggen i form av att jag inte kan jobba. Jag har några frilansare som kan hoppa in och hålla bloggen vid liv, så fortsätt gärna följa den. Och sedan kommer jag tillbaka, förhoppningsvis som en hyfsat mer normal (nåja) människa. Jag finns på Twitter – så där kan du följa mig.
Slutligen vill jag be om ursäkt till alla er som jag inte besvarat eller återkopplat till. Alla projekt som runnit ur sanden. Det finns alltså en förklaring till varför det blivit så. Jag tänker inte använda sjukdomen som en ursäkt, bara en förklaring, och en förhoppning om förståelse.
Jag hoppas att du som följer TkJ.se fortsätter med det, och inte börjar se på mig som någon form av psykisk galning. För det har jag ju uppenbart varit sedan tonåren, och under alla år som bloggare… ;-)
Puh. Det här inlägget krävde mycket viljestyrka att publicera…